Kapitel 1. En familj från gränslandet
Klaudijus Duž-Dušauskis (belarusiska: Klaudzij Duž-Dušeŭski) föddes 1891 i Hlybokaye, som då tillhörde Vilniusguvernementet i det ryska imperiet, i en region som i dag tillhör Belarus. Det var ett land som hade formats av århundraden av kontakter mellan belarusiska, litauiska och polska samhällen.
Flera olika lager flätades samman i hans familjehistoria. På moderns sida härstammade han från den polska adeln med anknytning till det tidigare Polotskdistriktet. Hans far, Stepan, kom från en bondefamilj och arbetade inom byggbranschen. Hans föräldrar beskrev enligt uppgift sig själva som ”belarusier med polsk kultur”. Uttrycket speglar en identitet som formats av språk, utbildning, familjeminnen och arvet från det tidigare polsk-litauiska samväldet.
För Klaudijus behövde dessa olika delar inte stå i motsättning till varandra. Regionens historia kunde inte reduceras till de gränser som drogs långt senare. Storfurstendömet Litauen styrde över vidsträckta territorier som senare blev en del av Belarus, samtidigt som polsk kultur och adliga traditioner påverkade många familjer i hela regionen.
Som barn hjälpte Klaudijus sin far med byggnadsarbeten: han lärde sig att rita ritningar och beräkna kostnader och iakttog hur byggnader och broar uppfördes. Dessa färdigheter ledde honom in på vägen mot ingenjörsyrket och arkitekturen.
Under sina studier i Vilnius kom han i kontakt med belarusiska kulturpersonligheter och den växande nationella pånyttfödelsen. Han började betrakta sig själv som en del av den belarusiska rörelsen och stödde dess strävan efter att bygga upp en egen stat och kultur.
Detta blev den avgörande skiljelinjen i hans offentliga liv: hans familjebakgrund knöt honom till det litauiska, polska och belarusiska gränslandet, hans politiska arbete tjänade den belarusiska nationella rörelsen och hans senare arkitektkarriär blev nära förknippad med Litauen.
Kapitel 2. En flagga för en nation som sökte sin framtid
År 1917 öppnade februarirevolutionen nya möjligheter för nationella rörelser i hela det tidigare ryska imperiet. Belarusiska aktivister började söka efter symboler som kunde representera deras folk och deras strävan efter självstyre.
Duž-Dušauskis tillskrivs allmänt utformningen av den vit-röd-vita flaggan år 1917. I sin egen senare självbiografiska redogörelse berättade han att han hade tagit fram flera förslag, varav ett antogs: vitt, rött, vitt.
En populär legend berättar att han arbetade med utformningen en februarikväll, omgiven av gamla böcker och diskussioner med andra aktivister. Enligt berättelsen rusade någon ut från ett angränsande rum och utropade: ”Där två belarusier finns, finns det tre partier!” Kommentaren sägs ha inspirerat idén om två vita ränder åtskilda av en röd. Scenen har blivit en del av flaggans kulturella minne, även om samtida källor inte ger något säkert stöd för den. Det mer tillförlitliga underlaget är Duž-Dušauskis eget vittnesmål om att han utarbetade flera förslag och att den vit-röd-vita versionen antogs.
Flaggan blev en viktig symbol för den belarusiska nationella rörelsen och förknippades med den belarusiska folkrepubliken, som utropades i mars 1918. Den enkla färgkombinationen gjorde den lätt att känna igen vid sammankomster och enkel att bära för människor som trodde att Belarus kunde bestämma över sitt eget öde.
Kapitel 3. Pahonia, Vytis och politiken kring ett gemensamt arv
Den vit-röd-vita flaggan var inte den enda historiska symbol som de som byggde upp den belarusiska staten förlitade sig på. Den belarusiska folkrepubliken antog också Pahonia, en ryttare till häst med ursprung i Storfurstendömet Litauens heraldiska tradition.
I Litauen kallas denna symbol Vytis och är vapenskölden för dagens litauiska stat. Den visar att arvet från Storfurstendömet är gemensamt, men att varje nation har bevarat och tolkat det på sitt eget sätt: efter återupprättandet av självständigheten betraktar litauerna Vytis som ett tecken på kontinuiteten i deras statsskick, medan belarusiska aktivister valde Pahonia som ett historiskt argument för sin stats rätt att existera.
Vissa belarusiska aktivister övervägde också möjligheten till samarbete med Litauen i hopp om att skydda sig mot påtryckningar från Polen och det bolsjevikiska Ryssland. Sådana planer var inte enbart en belarusisk dröm: under åren 1918–1919 förde litauiska och belarusiska politiker förhandlingar om en möjlig gemensam statsbildning. Åsikterna gick dock isär både i Litauen och bland belarusierna, och de politiska intressena sammanföll inte.
Situationen komplicerades ytterligare av att Polen år 1920 intog Vilnius och Vilniusregionen, som Litauen betraktade som sin huvudstad. Ett gemensamt medeltida arv innebar inte att de moderna nationella rörelserna hade samma mål.
Duž-Dušauskis verkade i denna komplicerade politiska miljö som belarusisk aktivist och diplomat. Hans berättelse visar hur en historisk symbol kan förena minnen med moderna politiska strävanden utan att sudda ut de separata identiteterna hos Belarus och Litauen.
Kapitel 4. En belarusisk politiker och en litauisk arkitekt
År 1919 blev Duž-Dušauskis diplomatisk representant för den belarusiska folkrepubliken i Baltikum. Han försökte försvara belarusiska intressen i en tid då Östeuropas gränser och politiska framtid fortfarande var osäkra.
År 1921 arresterades han av de polska myndigheterna. Efter frigivningen flyttade han med sin familj till Kaunas, som då var Republiken Litauens provisoriska huvudstad. Detta blev ett nytt skede i hans yrkesliv, men han övergav varken sin belarusiska identitet eller sina politiska övertygelser.
I Kaunas studerade han byggnadsteknik vid Litauens universitet och tog examen 1927. Därefter arbetade han inom ingenjörskonst och arkitektur och bidrog till att forma Litauens moderna byggda miljö. Bland hans projekt fanns postkontorsbyggnader, industrianläggningar och annan offentlig infrastruktur.
Under denna period av sitt liv blev han litauisk arkitekt i yrkesmässig bemärkelse och gjorde ett betydande bidrag till utvecklingen av landets arkitektur. Samtidigt fortsatte han att stödja belarusisk kultur- och utbildningsverksamhet i Litauen.
Denna skillnad är viktig. Duž-Dušauskis liv var inte en berättelse om att välja en enda enkel identitet och avsäga sig alla andra. I hans liv samexisterade belarusiskt politiskt engagemang, polsk adlig härkomst och ett bestående bidrag till Litauen.
Under den tyska ockupationen fängslades han eftersom han vägrade samarbeta med ockupationsmyndigheterna och hjälpte judar. Litauen hedrade senare hans insatser för att rädda människor med en postum utmärkelse.
Kapitel 5. Ett arv bortom gränserna
Klaudijus Duž-Dušauskis dog 1959 efter att ha överlevt både den nazistiska ockupationen och den sovjetiska förföljelsen. Han fick aldrig uppleva att den vit-röd-vita flaggan blev det självständiga Belarus flagga 1991.
I dag ingår hans arv i flera sammanlänkade historiska berättelser, som var och en bör förstås i sitt eget sammanhang. I Belarus minns man honom som en nationell gestalt och den allmänt erkända upphovsmannen till den vit-röd-vita flaggan. I Litauen minns man honom som en arkitekt som hjälpte till att forma det moderna Kaunas och som en man som räddade andra människor under ockupationen. Hans familjehistoria speglar den gamla kulturella världen i det polsk-litauiska samväldet, inklusive den polska adeln i det tidigare Polotskdistriktet.
Dessa samband utesluter inte varandra. De visar på gränslandets mångskiktade identiteter, där familjens ursprung, politiska övertygelser, språk och yrkesliv inte alltid ryms inom en enda nationell kategori.
Duž-Dušauskis berättelse uppmanar oss att minnas det förflutna utan att förenkla det. En människa kan ärva en komplicerad familjehistoria, ägna sitt politiska arbete åt en nationell rörelse och samtidigt göra ett bestående yrkesmässigt bidrag i ett annat land.
Hans flagga blev en symbol för belarusiska strävanden, och hans byggnader blev en del av Litauens arkitektoniska arv. Hans liv påminner oss om att regionens historia är gemensam, sammanflätad och rikare än någon enskild beteckning.